Veta mer

Behövs feminism på jobbet?

 

Det är när vi lägger samman uppgifter om lön, arbetsmiljö, ohälsa, deltidsarbetslöshet, karriärsutveckling och kvinnors dubbelarbete med mera som strukturen att kvinnor och män inte har samma villkor blottläggs. Hade det bara varit en enstaka arbetsplats som framför allt befordrat män skulle det ju kunna vara en slump. Hade det bara varit en enstaka familj som råkade bestämma sig för att kvinnan skulle ta ut merparten av föräldraledigheten skulle ju även det kunna vara en slump.

Tack vare kunskapen om att det finns strukturer blir det lättare att förhålla sig kritiskt till den egna situationen och rikta en feministisk strålkastare mot problemen – och möjligheterna – i vår egen vardag och på våra jobb.

Feminism

Feminismen kan sammanfattas mycket enkelt. Att vara feminist innebär:

1) Att se en ojämställd struktur i samhället.

2) Tycka att det är fel.

3) Kämpa för förändring.

Så låt oss ge några exempel på hur vi menar att strukturen yttrar sig på dagens arbetsmarknad:

Lön hör ihop med kön

År 2011 var medellönen, enligt LO, för samtliga anställda i Sverige 28 300 kronor i månaden. Betyder det att de flesta tjänar 28 300 kronor i månaden? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Vad du tjänar beror i hög utsträckning på om du är arbetare eller tjänsteman men dessutom på om du är kvinna eller man. För medan genomsnittet på hela arbetsmarknaden är 28 300 kr, tjänar män i genomsnitt 30 600 kronor och kvinnor 25 900 kronor. Det innebär att medellönen för kvinnor är 4 700 kronor lägre per månad än för män. Kvinnor tjänar i genomsnitt 85 procent av vad män tjänar.

Men sett till hela befolkningen har vi stora grupper som tjänar mer än genomsnittet – och följaktligen också stora grupper som tjänar mindre. Det är här könsmönstret blir som tydligast.

Tjänstemännen tjänar över genomsnittet och en genomsnittlig lön för en tjänsteman är 32 800 kronor per månad. Männen tjänar dock mer än snittet, 37 000 kronor, och kvinnor som arbetar som tjänstemän tjänar i snitt 7 700 kronor mindre per månad än sina kollegor som är män: 29 300 kronor per månad.

Samma skiljelinje på grund av kön finns mellan arbetare. Medan genomsnittet för alla arbetare ligger på 22 800 kronor per månad, tjänar män i genomsnitt 24 100 kronor och kvinnor 21 100 kronor.

I de kvinnodominerade branscherna i tjänstesektorn ligger lönen enligt kollektivavtal desssutom ännu lägre, på cirka 19-20 000 kronor, för den som jobbar heltid.

Kvinnors deltidsarbetslöshet

Men det är inte bara när det gäller lön som det finns strukturella skillnader för kvinnor och män på arbetsmarknaden. Tillgången till heltidsanställningar är ett annat exempel på olika villkor. 34 procent av kvinnorna och 11 procent av männen jobbar i dag deltid i Sverige, enligt fackföreningsrörelsens uppskattning. Det beror sällan på att de inte vill jobba heltid, utan på att de tjänster, vikariat och timanställningar de erbjuds inte omfattar heltid. Därför kan det ses som en deltidsarbetslöshet. Och mest utbrett är problemet i kvinnodominerade yrken.

Snittlönen för den som i många fall sitter hemma och väntar på ett sms om att få gå till jobbet, dag för dag, ligger enligt fackförbundet Kommunal på under 10 000 kronor per månad före skatt.

Obekvämare arbetstider

Det så kallade 24-timmarssamhället bärs framför allt upp av kvinnor i arbetaryrken. Det innebär att en majoritet av arbetarkvinnorna har skiftarbeten, vilket sliter på kroppen. Bara en av tre arbetarkvinnor jobbar enbart vardagar på dagtid (bland tjänstemän arbetar fyra av fem enbart vardagar på dagtid).

Delade turer, det vill säga att ha ett arbetspass på morgonen/förmiddagen och ett på eftermiddagen/kvällen, med en obetald paus på flera timmar däremellan blir allt vanligare, särskilt i de kvinnodominerade branscherna.

Den som arbetar på udda tider då bemanningen är låg och ensamarbete utbrett löper dessutom en större risk att utsättas för hot eller våld på jobbet.

Sämre arbetsmiljö och värre ohälsa

Enligt Arbetsmiljöverket har kvinnor högre sjukfrånvaro än män. Fler kvinnor än män tvingas av hälsoskäl lämna sina jobb i förtid.

Skador i leder och muskler ligger bakom hela 44 procent av kvinnors anmälda arbetssjukdomar och är den främsta orsaken till sjukfrånvaro och utslagning från arbetslivet. Det är problem som ofta drabbar den som upprepar små rörelser i ledernas ytterläge.

Även när kvinnor arbetar inom mansdominerade branscher visar forskningen att de i högre utsträckning än män utför repetitiva och monotona arbetsuppgifter, vilket innebär relativt låsta arbetsställningar. Trots att arbetsuppgifterna inte behöver vara tunga riskerar den bristande variationen att leda till belastningsbesvär. Även mentalt blir den bristande variationen en risk- och stressfaktor.

Feminisering av arbetsmarknaden

En del forskare säger att en ”feminisering” pågår av arbetsmarknaden. I takt med att servicesektorn växer och villkoren blir allt mer flexibla och otrygga ökar efterfrågan på kvinnor och framför allt på kvinnor som är migranter.

Ingen vet säkert i hur hög grad kvinnor har de osäkraste och lägst betalda jobben men den brittiske professorn Guy Standing som har analyserat forskning från en rad olika länder, drar i sin bok The Precariat: The new dangerous class slutsatsen att kvinnor har en ”oproportionellt” stor del av jobb som är tillfälliga, korta eller helt utan kontrakt. Till detta lägger han den internationella statistiken som visar att fler kvinnor än män drabbas av ofrivillig deltid och att fler kvinnor än män jobbar för löner under lagstadgad miniminivå/kollektivavtalsnivå.

23 procent av arbetarkvinnorna har tidsbegränsade anställningar i Sverige, konstaterar LO.

Ansvar för obetalt hemarbete

En anledning till att kvinnor oftare än män drabbas av förslitningsskador, som dessutom är ännu svårare att klassa som arbetsskador, är kvinnornas så kallade dubbelarbete.

Under en vecka utför kvinnor cirka 26 timmar och män cirka 21 timmar obetalt arbete, konstaterar Statistiska Centralbyrån, SCB.

Männens uttag av föräldrapenning ökar visserligen sakta men ligger ännu bara på knappt 24 procent.

Sämre karriärsutveckling

Det är betydligt färre kvinnor än män som blir chefer och får högstatuspositioner på sina jobb, men kvinnor flyttar långsamt fram sina positioner vad gäller chefsskap.

Under perioden 2001–2010 ökade andelen kvinnor som är chefer från 31 till 42 procent på arbetsmarknaden, enligt SCB.

I vissa branscher är dock mansdominansen bland chefer och andra högstatusjobb betydligt större. Av samtliga ordförande och vd:ar i börsnoterade företag var 96 procent män år 2009–2010. I företagens styrelser var samma år 86 procent män. Och hela 40 procent – alltså inte så långt ifrån vartannat – av de börsnoterade svenska bolagen har inte en enda kvinna i sin ledningsgrupp.

De högsta statuspositionerna på universiteten är ett annat exempel på massiv mansdominans i det svenska arbetslivet: bara 19 procent av professorerna är kvinnor.

Vi kan konstatera att det rent statistiskt finns skillnader på arbetsmarknaden som innebär att vi möter olika villkor beroende på kön. Alltså behövs feminismen på jobbet!


Vad är feministiskt självförsvar?

På Bit inte ihop!-kurser övar vi på feministiskt självförsvar på olika nivåer: mentalt, verbalt, fysiskt och politiskt.

Mentalt försvar

Genom att förmedla kunskap om kvinnors villkor på arbetsmarknaden, kunskap om feministisk teori och om härskarteknikerna med hjälp av exempel från enskilda arbetsplatser, vill vi ge en överblick på samhällsnivå som förhoppningsvis ökar dina möjligheter att upptäcka och ta itu med problem i din egen vardag.

En del av det mentala försvaret är dessutom att prata om sin jobb-vardag i smågrupper.

Verbalt försvar

Verbalt försvar handlar om konkreta rollspel för att hantera olika typer av problem som finns i din vardag: allt ifrån något som kan tyckas så enkelt som att säga nej till att alltid vara den som fixar kaffet på fredagsfikat till att hantera en ovälkommen sexuell invit på jobbet.

Våra kurser ger stort utrymme för övningar i verbalt försvar, framför allt genom rollspel och forumspel – ofta utifrån deltagarnas egna erfarenheter. Vi ger dessutom det verbala försvaret en teoretisk inramning, med konkreta redskap för hur det kan gå  till att lyssna på sig själv, säga ifrån och ställa krav.

Fysiskt försvar

Den fysiska träningen innehåller enkla slag och sparkar som möjliggör för en fysiskt svagare person att slå ut en fysiskt starkare angripare.

Behöver vi slå oss fria behöver vi framför allt känna till mannens svaga punkter och vi behöver veta att attityd räcker betydligt längre än teknik.

I det fysiska försvaret ger vi utrymme att tala om hur det känns att använda våld och reflektera över erfarenheter där vi efterhand känt att vi hade velat göra motstånd.

Politiskt försvar

Den politiska dimensionen av feministiskt självförsvar innebär att tillsammans kämpa för att förändra samhället, den struktur som ger kvinnor och män olika villkor. Här är det avgörande att känna till vilket handlingsutrymme vi har genom facket och annan politisk organisering, och känna till hur dagens rättigheter har uppnåtts.

Vi refererar även till arbetsrättslig lagstiftning och hur den kan användas i deltagarnas konkreta jobbsituationer.

Så uppkom feministiskt självförsvar

Det går inte att skilja framväxten av feministiskt självförsvar från kvinnorörelsens utveckling, den rörelse som kämpat och fortfarande kämpar för kvinnors rättigheter.

Den stora striden för att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män – det vill säga sådant som rätt att rösta, äga, ärva, utbilda sig och lönearbeta – som inleddes i slutet av 1700-talet, brukar kallas den första vågens kvinnorörelse. Kampen ledde bland annat till att kvinnor fick rösträtt i Sverige 1921.

Sedan dess har egentligen alla lagar som gav olika rättigheter och skyldigheter till män och kvinnor avskaffats, en efter en (se mer i kapitel 2). Dessutom har nya lagar tillkommit för att motverka diskriminering i arbetslivet.

Under 1960- och 70-talet, i ”den andra vågen”, började kvinnorörelsen sätta fokus på våld mot kvinnor och sexuellt våld mot kvinnor, och det var i denna våg det feministiska självförsvaret uppkom. Innan dess var kunskapen om mäns våld mot kvinnor mycket bristfällig. Men genom att kvinnor pratade mer öppet med varandra inom kvinnorörelsen om de övergrepp de utsattes för, diskuterade det sexuella våldet offentligt och startade kvinnojourer kunde de ställa krav på förändring.

I takt med att kunskapen om våldet i nära relationer och om det sexuella våldet ökade, upplevde många kvinnor ett behov av att lära sig självförsvar. Därför började feminister på 1970-talet träna kampsport. Men många kände sig främmande i de mansdominerade budo-klubbarna. De började därför med självförsvarsträning bara för kvinnor. Detta var något som uppstod på flera orter i Sverige och i andra länder, vid ungefär samma tid.

Kvinnorna upptäckte då att den traditionella kampsporten, som innebär att vara stark och kunna utdela slag och sparkar, inte räcker när det handlar om att försvara sig mot kränkningar, våld och sexuellt våld som drabbar kvinnor för att vi är kvinnor.

1986 skrev Catharina Calleman (som var med både i Malmö och sedan i Stockholm när det feministiska självförsvaret växte fram), i förordet till boken Försvara dig, kvinna!:

”I kvinnorörelsen har kvinnor börjat träna självförsvar på sina egna villkor. Självförsvarsträning anordnas sedan många år på kvinnohusen i Stockholm och Köpenhamn och på en egen klubb i Oslo. I den feministiska självförsvarsträningen ingår det att bryta med de begränsningar som ofta ligger i kvinnouppfostran, att upptäcka vår styrka, att ge varandra stöd i att komma över vår rädsla och att upptäcka våra kroppars och rösters möjligheter. I träningen arbetar vi med att bemöta våld och trakasserier inte bara från män på gatan utan också på arbetsplatser, på restauranger och hemma.”

När kvinnorna i dessa träningsgrupper tog sig tid att lyssna på varandra fick de syn på ett mönster: När du blir angripen blir du rädd, rent av skräckslagen och allt händer mycket fort. Då är det svårt, nästintill omöjligt, att plocka fram rätt slags slag, spark eller grepp som du kanske lärt dig på en kurs. Det är inte ovanligt att all sådan kunskap är som bortblåst när du paralyseras av skräck – du blir närmast tom i huvudet.

Därför har det feministiska självförsvaret med tiden lagt allt mindre vikt vid fysisk träning, slag och sparkar.  Vi fokuserar framför allt på mentalt och verbalt försvar, genom medvetandehöjande diskussioner, ökad kunskap om kvinnors villkor samt lekar och rollspel där vi övar på att säga ifrån och försvara oss mot allt från överfall till att sätta gränser i vardagssituationer.

Våra kurser har olika tematiska inriktningar relaterade till arbetslivet.

 

Härskartekniker

En metod för att upptäcka att människor behandlas olika på jobbet är att spana efter härskartekniker.

Teorierna om härskartekniker har visat sig vara användbara i många sammanhang, för att synliggöra informella maktstrukturer.

Alla kan visserligen utöva härskartekniker, både medvetet och omedvetet. Men som själva begreppet ”härskartekniker” antyder handlar det om att utöva makt över någon, vilket främst sker i olika ojämlika maktrelationer i samhället relaterat till kön, etnicitet, sexualitet, ålder etcetera. Den som står lägst i rang på jobbet är lättast att osynliggöra, medan det är betydligt svårare och mer riskabelt att förlöjliga chefen.

Ha det i bakhuvudet när du reflekterar över vad som hänt och händer dig.

Uttrycket härskartekniker används i kvinnorörelsen framför allt sedan Berit Ås, professor i socialpsykologi, i slutet av 1970-talet bestämde sig för att synliggöra vad som utspelar sig i en grupp parallellt med det formella skeendet. Trots sin formella makt, som folkvald politiker i Stortinget (den norska riksdagen), med tillträde till maktens korridorer och mötesrum, upplevde hon att hon inte blev lyssnad på i samma utsträckning som männen. Under ett möte med några partikamrater beslöt hon sig för att ta reda på varför, genom att skriva ner allt som hände. Det som tidigare bara varit en känsla blev tydligt; männen vid hennes sida vände sig faktiskt bort eller började pyssla med annat när det blev hennes tur att få ordet. Samma sak drabbade även andra kvinnor. Ås fortsatte att göra observationer och när hon lyfte blicken för att studera möteskulturen med en viss distans uppenbarade sig tydliga mönster; informella maktstrukturer som krymper kvinnors handlingsutrymme. Ås formulerade utifrån sin studie de fem vanligast förekommande härskarteknikerna: Osynliggörande, Förlöjligande, Dubbelbestraffning, Undanhållande av information och Påförande av skuld och skam.

Det finns givetvis fler härskartekniker än de fem som Berit Ås satte namn på. Feminist- och kvinnojoursrörelsen har dessutom uppmärksammat: Objektifiering, Våld och hot om våld samt Splittring, vilka också är bra att känna till för att kunna avkoda informella maktstrukturer.

Osynliggörande

Osynliggörande kan vara när en kvinnas åsikter, erfarenheter, behov eller hela hennes person ignoreras. Det kan handla om att en kvinnas förslag inte alls möter något gensvar, men samma förslag möts med intresse och gillande när en man lite senare lägger det på bordet.

Ett sätt att motverka osynliggörande är att sätta ord på vad som händer, alltså att synliggöra – genom att ge cred åt den som faktiskt kom med idén, eller genom att lyfta upp en fråga i ljuset igen som tidigare ignorerats och blivit bortglömd i diskussionen.

Den fysiska miljön kan också påverka hur lätt eller svårt det är att göra sin röst hörd på till exempel ett möte. Det är lättare att utesluta någon som sitter avsides eller bakom dem som vanligtvis tar mycket utrymme. En möblering där alla sitter riktade mot varandra underlättar att ordet fördelas demokratiskt.

Förlöjligande

Förlöjligande kan vara när kvinnor blir föremål för löjeväckande skämt. Det är ett effektivt sätt att minska någons trovärdighet och handlingsutrymme. I stället för att lyssna på det jag just sade, förflyttas fokus till min person, mitt utseende, min dialekt eller just till min könstillhörighet som kvinna.

Ett sätt att bemöta förlöjliganden kan vara att helt enkelt påpeka att det sagda inte känns respektfullt. Ett annat sätt är att bolla tillbaka kommentaren med en motfråga, så att den som sagt något får förklara sig. ”I morse när jag kom in i personalrummet var det bara tjejer där, jädrar vilket kackel det var.” ”Vad menar du egentligen med kackel?”

Dubbelbestraffning

Dubbelbestraffning eller ”Damned if you do, and damned if you don’t” är när kvinnor anses göra fel hur de än gör. Har utredaren skrivit ett kort underlag är det för ytligt, har hon skrivit långt är det för omständligt. Är hon pratsam kallas hon för pladdrig, är hon tyst anklagas hon för att vara tillknäppt – hur hon än gör så duger det inte.

Insikten att det faktiskt inte finns något sätt att göra rätt i relation till en viss chef, kollega eller vän, åtminstone inte när hen är på ett visst humör, är antagligen det viktigaste självförsvaret mot dubbelbestraffning. Det innebär att varken lyhördhet eller försök till anpassning fungerar gentemot den som utövar denna härskarteknik. Mer framgångsrikt är i en sådan relation att bli förbannad, framhålla dina egna förtjänster och konstatera att hur du än gör blir du kritiserad – samt förklara att du inte längre tänker vara slagpåse när dubbelbestraffarens usla humör går ut över dig.

Dubbelbestraffning kan dessutom förekomma utan att någon enskild person utövar härskartekniken – den kan vara summan av krav från många olika håll. Går du hem tidigt från jobbet blir chefen eller kollegorna sura men stannar du kvar på jobbet och hämtar sent på förskolan så får du höra att du är en dålig mamma.

Möt därför den känslan med ett erkännande inför dig själv av att du faktiskt gör det bästa av situationen – uttala för dig själv vad du gör rätt och vad du tycker är rimligt. På längre sikt måste ett motstånd mot sådan dubbelbestraffning handla om en kollektiv organisering för att förändra orimliga krav både på jobbet och i hemmet.

Undanhållande av information

Undanhållande av information kan vara när informella beslut fattas utanför det formella mötesrummet. När inte bara de yrkesmässiga utan också de privata relationerna blir användbara informationskällor. Kanske spelar några män innebandy tillsammans utanför jobbet och pratar ihop sig om något innan personalmötet. Och när saken väl ska diskuteras är beslutet i princip redan fattat.

För att kunna delta fullt ut på ett möte är det viktigt att få ta del av samma information som de andra.

En motstrategi är alltså att begära ”korten på bordet” så att all information framkommer, eller att kräva att få vara delaktig i arbetsprocessen.

Påförande av skuld och skam

Påförande av skuld och skam kan vara när kvinnor tillskrivs ansvar för kränkningar de utsätts för av andra. Som när fokus i en våldtäktsrättegång är riktat på kvinnans klädsel, eventuella berusning och tidigare sexuella erfarenheter snarare än på det övergrepp som är föremål för undersökning.

Även en orimlig arbetsbörda kan ge upphov till känslor av skuld och skam – och om du inte hinner sköta det jobb som ålagts dig är det viktigt att bolla tillbaka skulden till den som organiserar arbetet – du ska inte behöva skämmas eller känna dig otillräcklig för att du inte kan göra det omöjliga möjligt.

En motstrategi gällande påförande av skuld och skam är att lägga ansvaret för det inträffade hos den som orsakat kränkningen eller överbelastningen. Det är aldrig ditt fel om en kollega tafsar eller kommer med oönskade inviter på personalfesten, det är kollegan som är ansvarig för sin handling.

Objektifiering

Objektifiering kan vara när kvinnor i första hand bedöms och uppmärksammas i relation till sitt utseende.

I sin mest renodlade form är objektifieringen en avhumanisering; en kvinna reduceras från att vara en människa till att vara ett objekt – en vara som kan köpas och säljas, som är fallet i prostitution och trafficking.

Men objektifieringen behöver inte vara så extrem för att påverka någon negativt. Det finns undersökningar som visar att kvinnor pratar betydligt mindre om sig själva när de uppfattar att deras kropp, snarare än ansikte, betraktas av en man. När kvinnor objektifieras finns risken att de tystnar.

Vem uppskattar inte en komplimang av rätt person vid rätt tillfälle? Men att få höra att dina ben är snygga när du ska servera soppa till ett bord med fem män i kostym är inte lika självklart positivt.

En motstrategi kan vara att sätta ord på vad som händer, och berätta hur det faktiskt upplevs. Avsändarens avsikt med kommentaren eller beteendet bestämmer inte om det är en kränkning eller inte – det gör din upplevelse. Även om det sägs vara en komplimang.

Våld och hot om våld

Våld och hot om våld är en del av många kvinnors vardag. I takt med att ensamarbete blir vanligare och att allt fler jobbar på obekväma tider ökar sårbarheten för hot och våld på jobbet – vilket också avspeglas i att antalet anmälningar till Arbetsmiljöverket ökar.

När det kommer till hot om våld har det accelererande näthatet blivit ett allt större problem.

En undersökning visar till exempel att 41 procent av kvinnliga kolumnister och ledarskribenter får ofta ta emot kommentarer riktade mot sitt kön. Samma siffra för män är fem procent.

En individuell motstrategi är att träna sig mentalt, verbalt och fysiskt i feministiskt självförsvar. Alla arbetsgivare är dessutom skyldiga att arbeta förebyggande mot hot och våld och ha en handlingsplan för hur det hanteras om det inträffar på din arbetsplats.

Splittring

Splittring kan vara när kvinnor delas in i olika fack och ställs mot varandra i en förtryckande situation, vilket gör det svårare att gå samman och backa upp varandra. Att härska och söndra har sedan urminnes tider varit en klassisk strategi som makthavare använt för att förhindra organisering av motstånd.

Att gå samman och agera solidariskt är en lika gammal motstrategi. Individuell lönesättning och ett hemlighetsmakeri runt den processen kan lätt förstärka en konkurrenskänsla kollegor emellan, vilket framför allt gynnar arbetsgivaren.

På våra kurser utgår vi ifrån feministiskt självförsvar och tränar oss mentalt, verbalt, fysiskt och politiskt för att hantera härskartekniker och andra kränkningar som kan förekomma i arbetslivet.